Skola
Att få gå i skolan och få undervisning som andra elever har varit det största problemet för mig under åren. Allt gick bra från början, under de fyra första åren i Visättraskolan i Huddinge, sen tvingades jag till särskolan. För att få gå i den vanliga skolan flyttade vi till Undenäs och jag gick i Valtret i åk. 5 och 6, men till högstadiet på Centralskolan fick jag ej följa min klass, trots att min lärare sa att jag skulle klara högstadiet med stöd av en elevassistent. Återigen tvingades jag iväg till särskolan, mot min vilja, till Vasaskolan i Skövde. Åk.8 gick jag i en liten särskolegrupp i Karlsborg. Där fick jag inte delta i några aktiviteter,
som mina tre klasskamrater hade tillsammans med högstadiet, inga samlingar eller andra program som t.ex. luciafirandet. När mina klasskamrater från Valtret gick i 9:an fick jag börja det Individuella programmet i stället och jag fick min tredje elevassistent. Utan högstadiet på grundskolan gick jag sen på gymnasiet i Tibro i tre år.


Min studentdag 1997

Där fick jag inte läsa kärnämnena, trots att jag fått godkända betyg på dem från IV-programmet, utan fick bara yrkesämnena på Barn och Fritids-programmet. Jag har gått på komvux och kompletterat mitt betyg.

Under många år har jag utsatts för trakasserier och mobbning, värst i särskolan, speciellt under rasterna, då inga vuxna funnits i närheten. Det killarna gjorde var att härma, förfölja och hota med cigarettändare. Det kändes som ett hån och jag var rädd. Eftersom jag inte fick någon hjälp av de vuxna, som jag vände mig till, så skickade jag ett brev till TV-programmet
Bullen och bad om hjälp. Mitt brev blev en brevfilm på bullenprogrammet. Jag har den på videokassett. Min familj och jag har kämpat för den självklara rätten att få gå i skolan som alla andra på många olika sätt t.ex. genom massmedierna. Vi har kopplat in Barn- och Handikapp- ombudsmännen, samt Skolverket och jag har skolstrejkat ganska mycket. En gång kallade jag till sammanträde med Rädda Barnen. De kom till mitt möte, tre personer från Stockholm och vi diskuterade vad vi skulle göra. Resultatet blev en bok med titeln: "Barn med handikapp i skolan", av Benny Marcel. De personer som jag inbjudit från skolan i Karlsborg kom aldrig. Efter påtryckningar från oss och andra kom en ändring i skollagen om försök med fritt val av skolform fram till år 2005. Den särskilda skolplikten är borttagen, så ingen elev kan tvingas till särskolan mot sin vilja.

Jag har lärt mig att inte ta något för givet och alla motgångar har gjort mig stark. Det är flera dagisteam som anser att jag inte kan jobba med andras barn, förmodligen därför att jag har Downs syndrom. På komvux har jag mötts med respekt från rektor, lärare och klasskamrater och det har känts perfekt. Jag har läst matte och psykologi på Statens Skola för Vuxna och nu senast psykologi på högskolan.

Läkaren som tog emot mig hade en rasistisk grundsyn, nämligen att generna styr allt		 och att vad mina föräldrar än gjorde så skulle det ändå bli samma resultat. När jag bara var några timmar gammal, så förutspådde han min framtid, som var full av negativa förväntningar. Han ansåg t.ex. att om jag skulle lyckas lära mig läsa, så skulle jag ändå inte förstå vad jag läste. Där fick han allt uppåt väggarna fel! I dag har jag betyg i både svenska, engelska, tyska och teckenspråk på gymnasienivå.

90% av alla downbarn sitter i särskolans träningsklasser och får aldrig möjlighet att lära sig varken läsa, skriva eller räkna."Med rätt material och pedagogik och med tilltro till barnen skulle resultatet kunna bli mycket bättre," anser forskargruppen i Handikapp och språk vid Högskolan
i Karlstad, professor Iréne Johansson.

Jag har mött många olika ledarskap under åren, både auktoritärt i förskolan, låt-gå i särskolan och demokratiskt i grundskolan, komvux och på SSV. Negativ stress har jag upplevt på alla områden, fysisk beroende på många olika medicinska problem, psykisk genom både över- och understimulering och social på grund av min marginalposition. Jag är stresstålig och stark, så det är därför jag orkat med alla motgångar. Det är en utmaning att kämpa mot alla odds för att försöka nå sina uppsatta mål, som bl.a. var kompetens till högskolestudier. Många nedvärderare har jag mött,
Mina lågstadielärare uppvaktar		 när jag försökt ta steg frammåt mot utveckling. De har nonchalerat, ifrågasatt, kritiserat, skrattat åt mig och nedvärderat mig. Tack vare alla uppmuntrare har jag lyckats stå ut och gått min egen väg. Jag har fått höra: "Det går bra! Du kan! Du orkar! Du klarar det!" De har lyssnat och tagit mig på allvar, givit komplimanger och beröm. Min rektor på Komvux Ulf Ahnderson säger följande:" Det man är intresserad av är man ofta bra på, det finns inga gränser, gränserna sätter du själv". Jag hoppas att oppinionsbildare och beslutsfattare i samhället skall hjälpa mig att öka prestigen och statusen för alla som har Downs syndrom.
Källförteckning:
Att undervisa 2/93: Gudrun Barthelson
Insändningsuppgift, Psykologi A: Ida Barthelson
Komvux, Karlsborg(skolkatalog -99): Ulf Ahndersson
Lärobok i psykologi: Christer Fäldt
Vetskap: Iréne Johansson